Ísafjörđur – Bildudalur

Jag ville verkligen inte stiga upp. Igår kändes det alldeles för tidigt med en vilodag idag, nu känns det helt rätt.  Klockan 8 brukar jag redan ha börjat cykla, men nu låg jag kvar i sovsäcken. Sjukt hungrig, så jag kliver upp för att äta frukost. Vilodagen får bli imorgon istället, det ska tydligen regna då så hellre torr i ett tält än blöt på en cykel om man kan välja.

På väg in i Vestfjarđagöng.
På väg in i Vestfjarđagöng.

Sent omsider begav jag mig efter tio-snåret. Ganska direkt så möts man av en Vestfjarđagöng, Islands längsta tunnel på nio kilometer, med en korsning inuti beroende på om man vill till Flateyri eller Sudureyri. Jag skulle åt det tidigare vilket innebar att vägen blev enfilig i fyra kilometer efter två kilometer tvåfiligt. Spännande. Trots detta var modet lågt, benen kändes trött och jag var allmänt grinig. Visste inte hur långt jag skulle ta mig eller något alls egentligen. Jag var alldeles hypokondrisk över magontet jag upplevde. Funderade på att börja googla symptom på blindtarmsinflammation och tänkte vad som skulle hända om den brast mitt ute i ingenstans. Till slut skärpte jag mig och bestämde att det nog var de fyra hummusfyllda pitabröden till frukost som gav mig magknip.

I Þingeyri stannade jag, tog en kaffe och försökte tänka. Det skulle ju faktiskt regna på söndag. Perfekt för en vilodag. Ville jag hänga i tältet i regnet en dag i Flókalundur eller på ett vandrarhem i Bildudalur? Det första stället är i princip en bensinstation i en korsning. Det andra är i alla fall ett mindre samhälle, men 36 kilometer bort. Även om eventuella sporadiska konversationer är korta så får man prata lite grann på ett vandrarhem. Inget jag brukar längta efter men nu har jag spenderat alldeles för mycket tid med mig själv. Bokar en säng i en sovsal för två nätter i Bildudalur. Det är relativt sen på dagen, det är 10 mil kvar. Ringer vandrarhemmet och säger att jag antagligen inte kommer hinna till 22:00 då incheckningen stänger. Inga konstigheter, de lämnar en nyckel i receptionen med instruktioner. Awesome.

In i dimman.
In i dimman.

Klättringen upp till Hrafnseyrarheiđi tar nästan kål på mig. Jag är fortfarande deppig och ifrågasätter hur klokt det här var egentligen? Är det nu sammanbrottet kommer komma? Däremot känns det bra att ha ett mål att jobba mot, säng och dusch är en utomordentlig morot, även om det känns sjukt avlägset. Att ta sig ner är i vanlig ordning upplyftande, jag ör tvungen att stanna för att filma lite. På samma ställe stannar en snubbe från Colorado och gör samma sak. Hemmavid jobbar han som naturfotograf och vandrar med två lamadjur som bär hans utrustning. Vi kommer att köra om varandra flera gånger under dagen. Nere i fjorden är det vindstilla och nästan spegelblankt hav. Jag börjar vakna till lite, benen börjar komma igång, så här efter 8 mil. Snart är det dags för den andra klättringen, en lång utdragen rackare som inte riktigt vill ta slut. Det gör inget, nu är jag på gång känns det som. Träffar på ett norskt par i en röd bil som kör Island runt mellan april och oktober. Deras bilder är mycket bättre än mina. Dom träffar jag också på flera gånger under dagen. Uppe på Dynjansheiđi hände något och den tidigare motviljan och håglösheten är nu helt bortblåst. Peppen är tillbaka, farten ökar något och livet känns lite lättare.

Omgivningarna är hela tiden nästintill magiska. Västfjordarna är grandiosa och råa på samma gång. Stenformationerna är skulputurala, ett ansikte här, ett djur där eller lämningar av vad som ser ut som en uråldrig borg eller hus, men egentligen bara är en vägg av mossbevuxen sten som reser sig rakt upp. Nu var det inte en fråga om transport mellan punkt A och B. Nu var det ett race mot klockan. Ett race jag visste jag skulle förlora, men ändå ett race.

Ner mot Bildudalur.
Ner mot Bildudalur.

Det sista krutet jag har plockas fram och jag får flow och rytm. Klockan är närmare nio på kvällen, allt är tyst, det är bara jag, cykeln och grusvägen. Det är fantastiskt.  Då, ungefär en mil från målet, cyklar jag igenom en flock med tärnor. Tydligen är min närvaro så pass upprörande att en av dom precisionsbajsar på mig. I ansiktet. Jag har cykelhjälm och cykelkeps på mig men genom någon sorts svartmagi hamnar bajset innanför glasögonen, i mustaschen och skrevet. Helvete. Jag hade ju flow! Trampar lite hårdare för att komma undan, stannar på behörigt avstånd och torkar av mig så gott det går samt gurglar lite med rom för säkerhets skull.

Dinner for champions.
Dinner for champions.

De sista kilometrarna är asfalterade och jag ånglokar framåt. Väl framme kliver jag in på vandrarhemmet, svettig, stinkande och hög från cyklingen. Jag frågar om någon har en öl att sälja och ett franskt äldre par skänker mig en ljummen Carlsberg. Efter 145 kilometer och nästan 12 timmars cykling är det något så innåthelvete gott. En mat och en dusch senare somnar jag ovaggad i en riktig säng.

2 comments

  1. Kattiz

    Förlåt! Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt tärnorna… Grymt imponerad av resan! Du är awsome!

    • Heffe

      Hehe, jo, det är ju lite svårt att inte garva åt det. Historien blir ju bara bättre av den detaljen också. Och om det var det sämsta som hände den dagen, så var det ju egentligen inte så illa.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>