Akranes – Reykjavik

Rekordstart på morgonen, helt förberedd på att brottas med naturens krafter. Mycket moln och kalla vindar mötte mig från början. De sista dagarna har det mer handlat om att komma fram än att resan har varit målet. Det är fortfarande awesome med upptäcksfärd, men viktigare saker väntar.

En mil från Akranes ligger Hvalfjarðargöng, en nästan sex kilometer lång tunnel under havet. Cyklister göre sig icket besvär. Det skulle ändå vara coolt att åka i tunneln. Klockan var inte så mycket så en halvtimme kan man ju försöka få lift på. 15 minuter senare sitter jag i en kombi med Hvađis, baksätet nedfällt och framhjul avplockat från cykeln så den skulle få plats. Inga konstigheter.

Tunneln är cool och ganska brant. När vi kommer upp på andra sidan frågar Hvađis om jag vill ha lift ända till Reykjavik, hon ska ändå dit till jobbet och har gärna sällskap. Jag tvekar lite men tackar ändå ja till erbjudandet. Några extra timmar med Maria är  ojämförbart värt mycket mer än de här sista timmarna i sadeln, speciellt efter drygt 220 mil.

Jag blir avsläppt i hamnen och visad åt vilket håll jag ska. Cykelvägen tar mig runt Reykjaviks utkanter längs vattnet. Det är fortfarande ganska tidigt, runt nio, så jag har ingen stress alls. Det här gick ju galant, ända fram tills jag ska ta mig in i lägenheten vi har hyrt. Koden till nyckelboxen fungerar inte, jag smyger runt huset och känner mig som en tjuv. En granne kommer förbi och försöker hjälpa till. Vi väcker en väldigt sömndrucken tonåring som förvirrat ringer sin mamma. Ungefär här upptäcker jag att det är fel hus. Jag ska till det bredvid. Sorry.

Där funkar alla koder och nycklar, jag lastar in mina grejer och byter om. Maria vet inte om att jag är framme än och en överraskning är ju inte fel. Efter många om och men, en del tillsynes oskyldiga telefonsamtal så leker jag vänta-leken några kvarter från huset. Och plötsligt står hon där. Nu kan det bara bli bättre. Semestern kan börja på riktigt.