Äntligen rando-premiär! Eller?

Första gången (mig veterligen) anordnas en brevet som är sanktionerad av Randonneurs Mondiaux och Audax Club Parisien i Umeå. Det är Umeå-baserade klubben Cykelintresset som arrangerar den här brevet-serien. Tidigare har den nordligaste svenska serien arrangerats av Alnö Race Team i Sundsvall, så det var ju typiskt att jag skulle börja med sån här långcykling på riktigt när jag flyttat där ifrån. De arrangerade dock inga brevets under 2019, och det ser inte bättre ut i år heller.

Redan när datumet sattes kändes det lite spännande, om inte annat rent vädermässigt då risken för aprilväder fortfarande kan vara överhängande i maj. Sen gäller det ju också att en inte legat på latsidan under vinterhalvåret, vilken ju gärna gör, vintersportsmotståndare som en är. Prognosen för den här rundan såg väl inte så välkomnande ut med stadig blåst från öst, nederbörd vid starten och längs kusten som minskade ju längre in i länet vi skulle cykla. Temperaturen minskade i takt med nederbörden, med rykten om nollgradigt och motvind där det var som mest uppförs.
Happy days.

Nu blev det ju inte så. Det blev värre. Men jag hade i alla fall mer tur med vädret.

Jag hade föreställt mig att jag jag skulle ta mig runt på cirka åtta timmar, det är inte jättesnabbt, men inte heller omöjligt för en jag. En bra dag skulle 7,5 timme räcka, kanske till och med sju timmar om det var bra medvind och motivationen fanns där.

Det två förklaringarna till varför det inte blev så är:
1. Dåliga förutsättningar.
2. Dåliga förberedelser.

Försäsongsträningen har inte varit det den borde, i vanlig ordning, men jag tänkte att jag skulle kunna ta detta med den lilla erfarenhet jag har. Sen hände det en annan grej. Kvällen innan loppet brann det i källaren i vårat hus och under släckningsarbetet var vi tvungna att stanna på balkongen och efteråt gick det inte att sova i lägenheten på grund av all rök som tagit sig in dit. Det blev en hotellnatt med incheckning vid 23 på kvällen, utan cykel eller utrustning (som dessutom luktade brandrök). Lördagen gick därför åt att hämta det nödvändigaste från lägenheten och ordna ett temporärt boende i stället för att cykla.

Vad gäller förberedelserna så gällde det väl mest att jag inte hade med mig en extra slang. Pump plus punkapaket packades, men inte mer. Det hjälper föga mot pyspunkor och eventuella ventilproblem, skulle det visa sig.

Den lilla ljuspunkten här var att på grund av pågående coronasituation i landet så har Randonneurs Sverige bestämt att max antal deltagare i varje Brevet ska vara 50 stycken, och som mest 15 personer i startfältet och inte större grupper än tre personer i varje. Därför har loppen delats upp på flera dagar. Dessutom sköts all stämpling digitalt via en webbsida på telefonen, allt för att minimera smittospridning. Min planerade start på lördagen sköt jag helt enkelt upp till söndagen, och jag tror att vi bara var fyra eventuellt fem som startade på morgonen.

Jag klev upp strax efter sex utan tillräckligt med timmar på sömnkontot. Dagen innan hade alla cykelkläder tvättats och hängts på tork för att få bort den mesta röklukten. Jag hade inte riktigt bestämt mig vad jag skulle äta till frukost innan, och att bo någonstans där ens egna kök inte finns ställer till det. Det blev en burk av Fontanas vegetariska ravioli. Rumstempererad. Fanns ingen tid till att värma den.

Starten var mellan sju och åtta och jag stämplade in digitalt 07:12 och började trampa sydväst förbi Röbäck mot Hössjö. Asfalten var fortfarande våt från natten men i övrigt var det torrt och under omständigheterna kändes det förvånansvärt bra. Inte nog med det, solen sken också, vilket gjorde de två ynka plusgraderna lite lättare att hantera. I all morgonförvirring hade jag glömt att starta BubblerGPS så min egen tracking började inte förrän cirka en mil in.

Strax efter det startade cykeldatorn om sig mellan Kasamark och Hössjö. Jag lyckades inte göra en recover ride (eller ladda upp den första delen av det jag cyklat för att foga samman till en komplett .gpx-fil när jag väl kommit hem, därför är Strava kartan inte komplett). Alla goda ting är tre, och det kanske gäller de onda också, efter att svängt ut på 92an från Vännäsby drabbades jag av pyspunka på bakhjulet. Just när jag är i färd med att montera av bakhjulet ser jag en grupp om tre cyklister. De cyklar också den här breveten och hade startat efter mig. Vi bytte några ord och de lämnade mig med hälsningen att ”Vi syns i vindeln”.
”Inte särskilt troligt” tänkte jag.

Nåväl, verktyg och lappar hade jag ju med mig så det borde ju gå att ordna en punktering. Icket. Det är jättesvårt att lyssna efter pysljud från slang när en är utomhus och står bredvid en riksväg. Här skulle jag haft med mig den där slangen jag inte hade. Det var bara att montera ihop igen, pumpa upp och fortsätta trampa. Förvånande nog så höll det ganska bra, i alla fall i början. Allt eftersom var jag tvungen att stanna oftare och oftare för att fylla på med luft.

Vägen från Vännäs till Bjurholm är ingen favorit, det är nog min sämsta väg i länet tror jag. Därför är det riktigt skönt när en får vända norrut och börja trampa förbi Skivsjö upp mot Vindeln. Det enda personbästa jag fick under den här turen var mellan Lill-Armsjö till Ottonträsk. Det är skönt att rulla nerför backen i Ottonträsk och över bron. Om inte annat så vet en att Vindeln inte är långt bort. Utöver den allmänna olusten för den vägsträckan samt pyspunkan, jag hade dessutom redan druckit upp mitt vatten. Jag trodde i min enfald att jag skulle klara mig på en vattenflaska till första kontrollen.

Första kontrollen var hos IMS Gatukök i Vindeln, 112 km in och drygt halvvägs på loppet. Det tog runt 4,5 timme… Registrerade att jag kommit dit, fyllde på vattenflaskan, köpte en red bull som hastigt tömdes, svalde en banan och pumpade bakdäcket. Nu kändes det bättre. Jag var fortfarande trött, men efter Buberget är det ju nerförs hem, åtminstone i teorin. På väg hem är kontrollerna tätare också vilket gör att det känns som att man gör mer framsteg. Bakdäcket fortsatte att ställa till med problem och här någonstans var jag nästan tvungen att stanna var femte kilometer för att pumpa upp det. Inte ok.

Till Handlar’n i Botsmark tog det ungefär 75 minuter och humöret var på topp. Köpte en banan och en cola, sparade den första och sänkte den andra samt fyllde på vattenflaskan. Nu var det dags för en av mina favoritsträckor, från Botsmark till Bullmark. Det är en ungefär som en lätt kuperad tre mil lång, svagt sluttande, lätt slingrig backe som går genom tallskog. Fantastiskt. Första gången jag cyklade den sträckan höll jag på att bonka och mådde allmänt illa under min första 20-milare 2017. Nu ser jag framemot den. Brukar ofta vara min snabbaste del, så också den här gången.

Till sista stoppet i Bodbyn innan mål tog det också runt 75 minuter. Nu fanns det hopp om livet trots allt. Min prognos inför loppet var ju att jag förhoppningsvis skulle vara i mål nu, som senast. Det var två mil kvar. Jag var trött. Det blev de långsammaste milen. Inte långt efter incheckningen vid ICA Nära dog min telefon. Den lider av uttjänt batteri och glapp i usb-porten och laddas enbart trådlöst numer, något som på något sätt behöver åtgärdas innan det är dags för 300K den 16:e maj.

I höjd med Fällforsån, tror jag, dök det upp en herre på en snabb svart cykel med gröna detaljer. Ypperligt tillfälle att ta rygg för en extra draghjälp till mål men orken fanns helt enkelt inte. Undrar om det var den eventuella femte deltagaren för dagen?

Så var jag äntligen tillbaka. 17:19 rullade jag över den imaginära mållinjen. Tio timmar och sju minuter. Drygt två timmar längre än vad jag tänkt. Enligt Strava så var jag däremot i rörelse i 7,5 timme vilket innebär att egentligen var jag rätt nära den jag tid jag siktade på.

Pyspunkan dödade mig.