Kortaste dagen! Det kändes konstigt att stanna efter 3 mil. Det var som om man inte hade börjat på riktigt. Även om det var lite kämpigt så var vägen pretty much en backe upp, en backe ner, en backe upp, en backe ner, framme. Det var ändå skönt att kunna ta det lugnt både i morse med frukost och packning och sedan bara trampa iväg i ett lugnt tempo. Ingen nerbörd, knappt någon blåst och lite trafik.
På toppen av första backen träffade jag på Helga och Siegfreid från Tyskland som under sin rökpaus hejade på med ”Bara 400 km kvar till Reykjavik”. Jag stannade och pratade lite med dom. Helga var lite orolig och undrade om jag inte behövde lite choklad eller vatten medans Siegfreid undrade vad jag hade gjort för att straffas med detta. Han hade för övrigt grå backslick, grått helskägg med vaxad mustach, som det anstår en tysk herre, och en ljusblå träningsoverall. Helga propsade på en bild med mig innan jag rullade vidare.
Det tog ett tag att hitta campingen, den var lite dåligt skyltad just i utkanten av stan. Campingvärden var väldigt pratglad, kunde lite svenska för hans farmor var från Sverige. Han hade med sig sin labradorvalp till jobbet så jag fick en kompis direkt. Smällde upp tältet, gjorde lite käk och tog en promenad. Besökt en suspekt mataffär, kollat in lokala biografen och nu sitter jag på ett café, Stúkuhúsiđ, som är riktigt mysigt. Ända tills tre olika sällskap med olika ljudnivåer trillade in strax efter mig. Turister. Pfffft.
Jag undrar om jag börjar bli lite lappsjuk? Kortare dagar innebär teoretiskt mer interaktioner med andra människor. Att lifta är sjukt socialt när man väl fått någon att plocka upp en. Jag funderar helt seriöst på att gå till biografen ikväll där de ska visa sportboll på bioduken. Tror inte att jag kommer att hitta någon att prata med men det kan nog vara lite häftigt att studera spektaklet när Island möter England i någon sorts final.
Lämna ett svar