Av någon anledning är jag mer än normalförtjust i kartor.
Jag kan inte riktigt förklara det, men på något sätt eggar det fantasin att bläddra i kartböcker och försöka uttala namn på platser på språk man inte kan och fundera på hur det ser ut där egentligen, på riktigt, och hur väl linjerna på papperet överensstämmer med verkligheten. Det är där, någonstans i mellanrummet mellan kartan och den faktiska platsen som fantasin får fritt spelrum och så småningom skapar en längtan att utforska det förhållandet. Helt plötsligt kommer begäret att förflytta sig ut ur tanken till ett ställe där man aldrig har varit förut.
Det är ju roligt att cykla. Jag har alltid gillat det. Jag cyklade så mycket ”när jag var ung” att nästan alla familjens cyklar gick sönder på olika sätt och min pappa ordnade mitt första sommarjobb på en cykelverkstad. Inte helt dumt faktiskt. Allt cyklande fick senare ett uppehåll på ett par år efter jag provade att bromsa med pannan i gammliabacken och vaknade upp på akuten av att en läkare skrubbade bort asfalt och grus från mitt ansikte med en tandborste. 36 stygn senare så var jag nästan presentabel igen.
För fyra år sedan cyklade en bekant drygt 580 mil från Treriksröset ner till Gibraltar.
Det här imponerade mycket på mig, jag ville också! Peppen på äventyr började byggas upp. Nu är det ju så att jag gärna skyndar långsamt samtidigt som jag saknar framförhållning vilket innebär att många idéer bara blir tankeexperiment. Nu verkar det blir annorlunda.
För ungefär 2 år sen, en natt jag delvis spenderade med Google Earth, snurrandes runt på Island, föddes en tanke på en resa. Som med så många andra platser har jag aldrig varit där. Trots att det är ganska nära Skandinavien på många sätt känns det fortfarande exotiskt och spännande. Man kanske skulle ta och cykla runt ön? Den är väl inte så stor, eller? Plus, det finns inga djur som kan äta upp dig, så länge du inte badar med späckhuggare eller retar upp någon av rävkolonierna.
Förra året gjorde jag min första längre cykeltur, en fyra dagars mellan Sundsvall och Trondheim mer eller mindre följandes Sankt Olavsleden. Det gav ju som mersmak.
Många googlingar senare, med mycket materialångest, velande, internetcykling och tveksam stresshantering, är jag snart på väg! Det känns helt sjukt. Allt är nästan ordnat, allt är nästan färdigt, och jag kan inte riktigt förstå det själv. Det finns, så klart, en hel del saker att noja över fortfarande. Är det dumt att inte ta med sig en extra växelvajer och strunta i extra bromsklossar? Borde jag renovera baknavet innan avfärd? Räcker det med två extra slangar plus ett lagningskitt för cykling på grusväg och mellan lavafält? Kommer cykeln att hålla? Kommer jag att hålla? Vad har jag glömt?
Det är nog bara att gilla läget. Jag blir aldrig helt redo. Nu har jag tagit mig hela vägen hit, och när jag tagit mig hela vägen dit är det bara att försöka ta sig hela vägen runt.
Lämna ett svar