Vaknade av att det blåste. Ordenligt. När jag kom tillbaka till tältet efter att ha ätit frukost hade det lagt sig lite och spännbanden till tältpinnarna har lossnat lite. Inga större konstigheter att ordna men var lite fundersam på om jag skulle våga lämna det ett par timmar.
Packade en liten matsäck och knallade ut mot vägen medans jag värmde upp tummen. Klockan var inte så mycket och det var få bilar ute. Den första dom kommer körande stannar direkt. Schwing! Det är Rafael från Polen som är på väg till Reykjavik i sin lastbil. Det går bra att åka med honom fram till korsningen 15 kilometer bort. En bra start.
Det tar inte lång stund i korsningen innan Xavi från Katalonien plockar upp mig. Han beklagar att han inte kan skjutsa mig längre än till flygplatsen, men hey, det är bra det med. Några kilometer är bättre än inga kilometer. Xavi har varit runt omkring och hade koll på både Umeå, Örnsköldsvik och Sundsvall. Gillade att käka på O’Learys. I 35 år har han rest runt och byggt fiskodlingar på olika ställen i världen.
Sen blev det lite kinkigare. Vägen ut till klipporna går i princip bara dit med undantag för lite random saker på vägen och det är inte många ute alls än. Jag börjar promenera och försöker lyckan med de få som passerar. Många av bilarna är antingen fullsatta, fullpackade eller två-sitsiga. Efter någon kilometer stannar Michael och Dorothy från Tyskland som är på väg till klipporna själva. Tydligen så bor de på vandrarhemmet ovanför bion och kände igen mig från halvlekspausen igår.
Vägen ut är verkligen förskräcklig och hade det inte varit för vädret hade det nog varit behagligare på cykeln. Vi möter två cyklister med packning som är på väg därifrån. Respekt.
Det är svårt att förklara stället och göra det rättvisa, men det är lite som att gå på kanten av en gigantisk skål och stirra ner i avgrunden mot havet för att spana efter fåglarna som sitter på klippväggen. Ännu en svindlande Islandsupplevelse. Jävligt häftigt. Klipporna är 14 km men vi går inte så långt. När vi kommit nästan högst upp börjar det friska i ordentligt och regna. Bara att vända och följa den nu väldigt hala och leriga stigen tillbaka. De ska köra tillbaka till Patreksfjörđur så jag får åka med dem ända fram till campingen. Grymt.
Väl tillbaka kollar jag till tältet som har lagt sig igen. Skönt att det står kvar i alla fall.
Obs! Uppdatering:
Det stormar som fan nu. Helvetesjävlafanskit.
Lämna ett svar