En något sen RR, men ungefär så här var det.
Lite nervös var jag innan starten, men kände mig ändå ganska lugn. Kanske var det tröttheten efter en natt med dålig sömn, kanske var det att jag hade börjat känna mig hyfsat i form trots allt. Oavsett var jag inte särskilt stressad när jag snubblade runt och fyllde vattenflaskorna och kravlade i bibsen. Som de tidigare breveterna (brevetsen? breven?) är det en flexibel startid mellan sju och åtta på morgonen. Enligt anmälningslistan var vi fyra stycken som skulle trampa idag och när jag kom till starten var det ingen annan där, jag rullade iväg 07:17.
För nationaldagsfirarna kanske vädret var lite till besvikelse, men för egen del tyckte jag att det var alldeles perfekt: Halvmulet och 13+. Ingen risk för varken överhettning eller förfrysning, dessutom med en lätt medvind, så de första milen söderut kändes lekande lätt. Fortfarande inte helt vaken gjordes en mindre men hastigt korrigerad felnavigering efter röbäcks-slätten. Redan efter en dryg kvart i närheten av Stöcksjö var jag i kapp de tre andra deltagarna. Detta hade dock mer att göra med att de hade strul med en kedjelänk som de stannat för att försöka laga än att jag hade starka ben. Vi pratade lite och en av dem var samma person som stannat när jag hade problem under tjugomilaren. Jag hade inga verktyg eller kunskaper som trion inte hade så jag fortsatte mot första kontrollen i Nordmaling. Vädret blev bättre och solen sken allt mer, armvärmarna åkte av innan Näslunds konditori.
Just innan Nyåker, den västerbottniska pepparkaksgubbens hemort, var trion ikapp och drog ifrån. De trampade på bra, och hade tänkt ta en matpaus vid nästa kontroll i Bjurholm. Själv kände jag ingen stress där och då utan försökte hålla igen lite, dessutom är det ju en kamp mot klockan och distansen, inte gentemot de andra deltagarna. Utöver det är sommarens lopp tydliga med att grupper skall begränsas till max än tre personer. När jag passerade Bjurholm tyckte jag att jag såg de andra deltagarnas cyklar lutade mot väggen till Coop. Jag hade inget behov av att proviantera utan fortsatte norrut. Jag kommer inte riktigt ihåg om isen låg kvar på Satmyrsjön som den gjort de två tidigare vändorna förbi där.
Någonstans i en uppförsbacke, kommer inte riktigt ihåg var men mellan Bjurholm och Granö, hördes hejarop från två personer vid sidan av vägen. En av dem hade gjort denna runda vid ett av de tidigare tillfällena. Vid Granö beckasin blev det ett snabbt stopp, fyllde på vattenflaskorna och lyckades sätta första repan i lacken i nya cykeln. Hittills hade jag gjort ganska bra tid så när jag kommit halvvägs och trippmätaren nått 200 km stod stoppuret på 7:48. Det fanns en chans för att ta sig runt på under 16 timmar alltså. Tyvärr, visade det sig, var det värsta kvar. Ungefär här började det regna, och det fortsatte att regna under återstoden av loppet förutom en stund mellan Åkullsjön och Bullmark.
Vetskapen om att det var tio mil mellan Granö och Vindeln som troligast inte skulle vara torra kändes bistert, men så länge det går att vara relativt varm brukar det funka. Allt eftersom tog jag på mig alla kläder jag hade. Regnet till trots, vägen till Vindeln är väldigt vacker. Överlag var den här rundan väldigt tjusig med utsikt över många sjöar och följer eller korsar tre stycken älvar och åtminstone en å, så det finns en hel del för ögonen att titta på. I början följer rundan en del av Öreälvs-leden till exempel. Däremot skulle jag gärna sett en extra kontroll i Hällnäs och flyttat Vindeln-kontrollen till Botsmark.
I Vindeln behövdes det fyllas på med energi. Tankarna kring att bryta hade cirkulerat de sista milen hit. Mina hemmagjorda bars tillsammans med ett par Cliffbars och några Maurten-gel funkade, men räckte inte riktigt till. Dessutom var det väldigt enformigt. IM:s Grill var stängd så efter stämpling dök jag in på Frasses som fortfarande var öppet och styrde lite käk. Fyllde på vattenflaskor, tvättade händerna och hängde upp jackan i ett fåfängt försök att få den en gnutta torrare. Det satt ordentligt fint med varm mat och lite sockervatten att skölja ned det med. Livet började så smått återvända. När jag sedan fortsatte cykla frös jag mer än jag någonsin gjorde under hela turen. Jag hackade tänder och skakade när jag tog mig ut ur centrum. Maten i magen behövde blod, jag hade tappat i temperaturen under måltiden och dessutom hade det blivit kallare utomhus samtidigt som det fortfarande regnade. Den högsta temperaturen under rundan var 22 grader och som kallast ungefär sex, vilket var här i krokarna.
Telefonen hade strulat fram och tillbaka och jag den fick inte riktigt att funka, så trackingen för loppet saknas mellan Vindeln och Sävar. Jag fick liv i den i kontrollen vid Åkullsjön där det tack och lov började bli uppehåll. Att cykla in i Robertsfors kommun och ner mot Botsmark var surrealistiskt. Solen hade gått ner, men lyste fortfarande upp den molniga himlen. Allting var grått, blött och dimmigt. Det kändes som att cykla genom en svart-vit värld. Jag hade bytt linser i glasögonen från de mörka till ett par röda och slagit igång lamporna på cykeln. Till nästa runda ska jag ha lyckats montera dynamobelysningen. Efter Åkullsjön, stärkt av middagen i Vindeln, kändes det inte så jävligt längre. Det var bara cirka åtta mil kvar, inga konstigheter.
Innan jag kommit fram till sista kontrollen i Sävar var regnet tillbaka, men nu var det välkända vägar och autopiloten slogs på. Kroppen var trött och den där tanken om att vara i mål under sexton timmer, eller i alla fall innan midnatt, var som bortblåst. Trots detta var humöret relativt bra och det är ju ändå fantastiskt med nattcykling under norrländska sommarnätter. Jag undrade vad som hade hänt med trion; om dom var i mål, om det var deras cyklar jag sett i Bjurholm eller om de kanske passerat mig under matpausen i Vindeln?
Elva minuter i midnatt var jag i mål, med en totaltid på 17:32. Räknar man bort allt stillastående var det faktiskt under 16 timmar då kontroller, mat och annat tog cirka 96 minuter, men det funkar ju inte riktigt så. Väl hemma, när jag duschat, tog jag den traditionsenliga efter-långcyklingen-ölen, en Ritterguts Gose.
Jag somnade sedan i fåtöljen i vardagsrummet innan jag hunnit dricka upp den.
Hur gick det för trion då? Efter loppet fick jag höra att en av dem hade brutit i Botsmark och att de hade lidit ordentligt. De kom till Granö efter mig och försökte vänta ut regnet utan framgång och sedan slet de hårt de resterande milen.
För egen del är jag ändå nöjd, den här rundan hade jag högst snitthastighet hittills under serien, så jag måste ju gjort nånting rätt. Nu gäller det bara att ladda om till sextiomilaren om en dryg vecka.
Lämna ett svar