Med knappa fyra timmars sömn stänger jag av väckarklockan 05:15 utan att förstå vad det är jag gör. Strax efteråt står jag i duschen och försöker vakna till liv.
Trycker en avokado på stående fot. Packar in allt i bilen. Hummar artigt åt mamma medans morgonsolen bländar oss.
På Arlanda går allt smidigt när jag väl hittat rätt. Vems idé var det att gömma en del av flygplatsen runt ett hörn?
Fixa bagagelappar? Check!
Dumpa väskor? Check!
Växla pengar? Check!
Hitta en bar med snäppet-över-medel-utbud-för-att-lugna-nerverna? Check!
Ramlade på Carlsbergs “Gastropub” och hetsdrack en Soleil (vet inte om det är ett försök till göteborgshumor eller ej) från Nya Carnegie Bryggeriet. Schysst saison. Används med fördel som sällskapsöl eller måltidsdryck till krispiga grönsaker eller vietnamesiska sommar-rullar istället för som ångestdämpande åtgärd.
Väl på planet är det bara improviserade profylaxövningar som gäller. Jag har inte flugit själv på vad, kanske tio år? Med sällskap är det alltid lättare även om det varierar. Ni vet Simpsons-avsnittet när Marge inte klarar av att flyga och de utforskar hennes flygrädsla? Ungefär så känns det i huvudet. Som brukligt är det start och landning som är jobbigast. Jag vet att det är irrationellt och att både min dagliga pendling och vardag har högre skaderisk.
Det hjälper föga.
Jag gillar ju fart, när det går fort, när det är tempo, men jag tror att jag måste få bestämma själv och är helt okej med tanken på att jag kan komma att sakna en kroppsdel när det är över.
Jag bestämmer väldigt lite när det flygs. I starten, just när man lämnar marken uppstår en hisnande känsla. Den är underbar. Strax efteråt kommer trycket över bröstet och andnöden. Det är där paniken bor.
Vid närmare eftertanke är det nog därför jag har svårt för bergochdalbanor.
På Oslos Lufthavn klev man direkt in i utrikesterminalen om man hade ett anslutande flyg och som av en händelse låg det en bar som sålde Nøgne mitt emot gaten. Lysande. En blonde senare var det dags att borda. Två öl och lite sömn bäddar in omgivningen i bomull. Nästa takeoff blir inte lika svår. Konstigt det där ändå, jag gillar ju trots allt utsikten när man väl kommit upp. Norges kust ser ut som stillbilder ur den bästa bageridokumentären du inte sett filmad av bröderna Wachowski där fjordarna ser ut som marängtoppade lava cakes för att senare likna stelnade flöden av melass täckt av marsipan.
Besvikelsen över att det köttfria matalternativet var fyra kalla falafels på en bädd av råkost (Seriöst SAS, det är 2016, get with the program, SJ har ju fattat grejen) gick snabbt över när det visade sig att det serverade Mikkellers The Cloud Hopper ombord. Då står man till och med ut med dåligt kaffe.
Lämna ett svar