På väg ner

I bilen på väg till Uppsala upptäcker jag att jag har glömt mitt extra minneskort till kameran  (Varsågod M, om du hittar det) samt tandkräm. Ett halvt paket tuggummi ska finnas i necessären vill jag minnas, även om det kanske är i klenare laget trots att det är Extra White.

Jag vet inte riktigt vad jag har packat, men det är antagligen för mycket och antagligen fel grejer. Linimentet koms ihåg, men stjärtkrämen glömdes. Satan.

Hemma lämnade jag en stolt och  känslosam sambo, en sur tax-tant och en obrydd katt. Det kändes konstigt men dom klarar sig bra utan mig.

Undrar vad som kommer att haverera först? Bortsett från humöret gissar jag på bakhjulet. Utöver delvis undermåligt underhåll av utrustning så har försäsongsträningen den här sidan nyår varit bristfällig som bäst.

Jag är varken känner mig varken beredd eller redo, trots två år någorlunda funderingar. Min avslappnade mañana, laissez faire, det ordnar sig attityd kanske kräver sin tribut nu.

Jag får helt enkelt lita på syrran när hon i telefon med sin bästa Katla-imitation deklarerade: ”Du kommer att älska det!”