Vaknar upp till ordentlig blåst och nederbörd.
Osäker på vilken väg jag skall ta till Trondheim när jag väl kommit ner från berget. Antagligen längs kusten. Trodde jag tappat mina regnbyxor men hittar de i sista stund.
Frukost + Kaffe och iväg.
Cyklingen som sedan följde var dels krävande men också helt jävla magisk.
Jag var ungefär en mil från gränsen när jag startade. Det var myrar och fjällbjörkar. Slingrande väg och ombytlig vind. Stärkt efter frukosten och god sömn trampade jag på utav bara helvete. I en särskilt sketchy kurva blev jag omkörd av en lastbil, riktigt spännande.
Helt plötsligt så var den bara där, Gränsen.
Det kändes lite overkligt.
Om den första milen cykling var bra så var mil 2-3 fantastiskt nå så grönjävulskt. #Earthporn ain’t got nothin’ on this!
Pretty much konstant nedförsbacke, genom dalar och raviner, över broar och höger och vänster om forsar och vattenfall. Helt omöjligt att ta in allt. Jag både grät och skrek av lycka. Under-jävla-bart.
Sen kom motvinden. Igen. Tillsammans med sin polare, fuck you-regnet. Det var den sortens regn som, om det varit hagel, hade förstört egendom och tagit livet av mindre djur. Nu tog det bara kål på småfåglar.
Vägen ner till Verdal var tung pga av väder och trafik men fortfarande väldigt vacker. Lite lätt frusen svängde jag in på första bästa mack för kaffe och Sjokoladebulle.
Förhörde mig lite om cykelmöjligheter till Trondheim. Det skulle nog inte gå sa dom. Till Stjørdal visst, men inte längre. Stjørdal is fine by me tänkte jag, int’ långt till Trondheim därifrån. Strax efteråt hittade jag skyltar som fick mig att tro att det fanns cykelväg hela vägen till Trondheim. Det var en bild på en cykel, ordet ”Trondheim”, en pil och en kilometerangivelse. Hyfsat glasklart tyckte jag.
I was sadly mistaken.
Cykelvägen var helt ok, bara att trampa på ner genom Levanger och vidare. Vid ett tillfälle förirrade jag mig lite i en by som heter Skogn och hamnade i ett fancy villaområde. När jag kommit ner till Åsen, ungefär 25 km innan Stjørdal, tog cykelvägen slut. Tjoff så var den borta. Eller inte färdig. Vad vet jag. Därifrån och vidare var det E6 all the way utan någon som helst vägren.
Fuck.
Som grädde på moset tappade jag telefonen och i backen och spräckte skärmen. Dubbelfuck.
Tillbaka till kartan helt enkelt.
Det fanns andra vägar, men jag fick backtracka lite och sedan vända norrut och göra en loop genom skog och berg ner mot kusten. En detour på ungefär dubbla sträckan och som tog fyra timmar. Något jag inte hade räknat med. Snask, mat och vatten var på upphällningen. Dumt nog provianterade jag inte innan ”för det är ju inte så långt kvar”. Son of a bitch.
Bortsett från all hopplöshet och ilska var det helt underbart. Hade jag valt den här vägen från början och varit förberedd på den så hade den varit mycket mer njutbar än nu. Den var väldigt fin med mycket uppförs, nerförs, kurvor grus och asfalt blandat. Nu var det dock lite av ett straff. Ett par gånger på grusvägen var jag redo att ge upp. Bara slå upp tältet och skriksova.
Men, skam den som ger sig. Efter en uppförsbacke som jag tidigare stått på botten av och skickat sms till mina tilltänkta soffvärdar om att jag kanske inte hinner komma fram ikväll så uppdagar sig inte bara hus utan asfaltsväg å! Allt hopp kanske inte var förlorat. Mängden förtvivlan minskade för varje tramptag. Sedan stod jag helt plötsligt i korsningen där ena vägen gick ner mot Stjørdal. Nu hade jag även ordentlig mottagning på mobilen och det verkade bara vara 3 timmar kvar till Trondheim.
The Heat is on!
Att rulla genom Stjørdal var som att komma hem. Att sedan upptäcka att man kunde cykla under och inte behövde ta sig runt Trondheim Lufthavn var underbart. Det är mycket möjligt att jag glädjeskrek hela tunneln igenom.
Efter att jag passerat Hell tänkte jag att nu var jag ju som framme. Nej nej. Dryga 3 mil jävligt mycket uppförs/nerförs kvar. Ganska nära kusten också så inget vindskydd.
Nu rullade missmodet in igen.
Tråkig cykelvägscykling, trött, frusen och hungrig. Förutom frukosten & en fjantig portion strips på Tiger Butikk i Åsen hade jag levt på hopp och blandad torkad frukt samt nötmix. Inte dumt men inte helt optimalt.
Löftet om pannkakor vid ankomst hjälpte.
Till slut kom jag fram till Nidarosdomen.
Till slut kunde jag ringa hem och berätta att jag faktiskt var framme.
Till slut kunde jag klättra de sista kilometrarna upp till mina couchsurfingvärdar, ställa in cykeln, mula mig själv med en tallrik pannkakor, dricka den godaste Coronan någonsin och sedan stupa i säng.
God damn vilken dag.
Lämna ett svar