Efter träningsvärk, vätskebrist och tröttma har jag en dryg vecka senare landat efter min första sextiomilare. Det tog mer än 24 timmar. Det blev ett äventyr.
Om en ska börja från början så hade jag nojat en hel del och omprövat planeringen flera gånger. När det väl var dags var jag ändå rätt trygg i mina val angående packning och vad som skulle vara med på cykeln och inte. Eftersom väderprognosen sett stabil och bra ut skippade jag stänkskärmar och regnkläder. Vindjacka, reflexväst, buff och benvärmare fick följa med, men det var det gällande förstärkningsplagg. Energimässigt hade jag packat en del Maurten-gels men framförallt ett helt gäng små burritos fyllda med arroz rojo och bönor.
Traditionsenligt sov jag rätt dåligt natten innan och fick väl kanske fem timmars sömn innan väckarklockan ringde halv sex på morgonen. Starten för det här loppet gick inte från gamla cykelbron i centrum som de tre tidigare utan från Brännlands Värdshus en bit utanför stan. Bara att hoppa i byxorna och grensla cykeln, men först skulle jag tydligen sopa iväg solglasögonen i golvet så att skalmen gick av. Gissa hur många butiker har öppet klockan sex en lördagsmorgon? Cirka inga. Utöver det hade powerbanken, som stått på laddning under natten, på något magiskt vis inte laddat. Skulle bli svårt att hålla liv i både cykeldator och telefon under en sån lång tur nu. Slängde ner den lilla powerbanken som tyvärr bara har en utgång men bättre det än inget. Kändes extra bra att ha navdynamo nu.
06:20 lämnade jag hemmet och styrde mot Brännland. På vägen tänkte jag att Circle K på sandåkern låg på vägen ut och dom måste ju sälja solglasögon. Det gör dom, men det fanns ett litet aber då de inte hade öppet; något jag svor över samtidigt som en fryntlig farbror tankade sin traktor och intresserat betraktade min frustration angående corona öppettiderna. Bara att fortsätta vidare. Morgonen var varm och skvallrade om vad som kunde förväntas. Den utlovade medvinden fanns där och gjorde att benen kanske kändes lite piggare än vad dom egentligen var. Tio minuter i sju var jag vid starten tillsammans med ett förvånansvärt många deltagare. Någon vecka innan var det bara sex stycken anmälda till loppet men tittar man i resultatlistan är det tjugo som har genomfört distansen, varav arton gjorde det den här lördagen. Många var peppade och drog iväg direkt, jag väntade lite och stack drygt fem minuter över.
De första milen var bekanta, genom Sörfors, Överboda, Vännäs. Sen när rutten gick efter Blå vägen var det outforskade områden för mig, åtminstone upp till Ottonträsk/Hednäs. Någonstans innan dess jag ikapp ett av paren som cyklade ihop, Erik och Sabinha, och vi hängde mer eller minde ihop till Granö. Jag blev även omcyklad av en rutinerad randonnör som hette Göran. Under förtiomilaren hade Erik och Sabinha råkat ut för mer misärcykling än mig och kört ihop på något vis och en av cyklarna drabbades av ett svårt fall av växelsallad. Det här var deras första sextiomilare också och jag tyckte att de, precis som alla andra, hade förvånansvärt lite packning. Kanske var jag som hade mycket. Påsen med burritos vägde trots allt en del, men jag tänkte att det var värt det om jag inte skulle behöva stanna för att köpa mat någonstans längs vägen. I Lycksele var det förvisso nattöppet, och vi skulle passera det både på väg upp och ner, men det var en loop på dryga 35 mil mellan passagerna.
I Granö blev det ett snabbt stopp för glass och kaffe tillsammans med Erik, Sabinha och två till. Vi pratade lite taktik och tankar kring hur man skulle ta sig an den här utmaningen. Jag var en av få som planerade att inte sova utan cykla genom natten. De flesta andra hade bokat rum på någon camping i Sorsele. I vanlig ordning var jag stressad över att pausa och drog iväg från Granö först av alla. Jag skulle innerligt vilja klara av den här sträckan på under 24 timmar. Med vädret och medvinden såg det ganska ljust ut. Jag hade förvisso bara tagit mig cirka sju mil och hade 53 kvar, men det kändes hoppfullt. Hela tiden tänkte jag på vad Lael Wilcox sagt, att det spelar ingen roll hur långsamt det går att cykla, man fortsätter ändå. Klarar man inte av att cykla så går man, men man stannar inte. Nu gick det bra, marschfarten var hög och modet var uppe. Det var inte heller långt kvar till första kontrollen i Lycksele. På väg in till stan såg jag två cyklister med mycket packning, så självklart stannade jag för att småprata lite. Det visade sig vara två tonårstjejer från Umeå som cyklat till Lycksele på mormors-hojar från biltema, tillsammans med en hund. De hade startat klockan nio på fredags-morgonen och varit framme tre på natten. Nu var de ganska möra och skulle försöka hitta en buss tillbaka till Umeå. Ändå sjukt hårda.
11:53 var jag vid första kontrollen, Circle K. Strax under fem timmar hade de första tolv milen tagit. Lätt stirrig letade jag igenom deras utbud och hittade ett par solglasögon som såg hyfsat snabba ut och fick duga som tillfälliga ersättare. Köpte även en extra powerbank för att kunna hålla igång telefonen med. Dessvärre var den inte laddad men, hey, en har ju dynamo. Precis när det var dags för mig att dra dök Erik och Sabinha upp, och strax efteråt i höjd med Bålforsen var jag ikapp Göran som dock drog iväg igen. Vi skulle komma att träffa på varandra fler gånger under loppets gång.
Nu började det bli riktigt varmt, cykeldatorn visade +28°C och strax norr om Kattisavan finns det en rastplats som heter Blåvikssjön. Umeåälvens vatten hade lockat en längre stund och nu kunde kände jag att det var dags. Ett snabbt stopp, en snabbt dopp. Åtminstone för huvudet. Magiskt skönt. Senare visade det sig att det här var den varmaste veckan i juni på 50 år på vissa ställen i Västerbotten… Uppemot Stensele (första bilden) började de mulna på lite och det kom faktiskt någon regndroppe, men det var som bara välkommet. Värmen hade dock tagit ut sin rätt och orken började tryta, trots att jag tyckte att jag ätit och druckit bra.
Ungefär 16:20 kom jag fram till kontrollen i på Röbrogrillen i Storuman, drygt nio timmar och 226 kilometer efter starten, och vem sitter inte där om inte Göran? Här tänkte jag att lite varm mat skulle vara bra som omväxling, och beställde två vegoburgare (en till nu en till sen) att ta med medans jag sköljde av en icke oansenlig saltansamling från ansiktet och fyllde vattenflaskorna. Köpte även en stor cola som försvann fortare än jag trodde var möjligt. När burgarna kom var det i en frigolitlåda och inte styckförpackade som jag hade tänkt. Inte ryggficksvänligt alls. Kan ju vara skönt att vila benen och goffa också tänkte jag efter att funderat på att linda in dom i pappersservetter. Gjorde en lägesuppdatering till back-office och kände väl helt ärligt att jag inte riktigt känt efter ordentligt, för det var riktigt trevligt att sitta ner och svårt att ställa sig upp. Dock så låg jag på gränsen för min eget mål på 24 timmar så det var bara att kliva upp. Det var nu den största klättringen skulle påbörjas. Teoretiskt var det ju nerförs hem sen…
Vägen hittills hade varit väldigt vacker, och den blev inte mindre vacker trots att det skymde lite. Mellan Ankarsund och Slussfors går det att svänga höger till Sorsele. Här började det bli jobbigt, men det bjöds på viltupplevelser. En kort stund hade jag sällskap med en ren och jag hann byta ett par ord med en älg. Att komma fram till Sorsele med insikten om att det var knappt hälften kvar var väldigt skönt, men det var otroligt myggigt så det gick inte att stå still. Det var nästan tomt i vattenflaskorna nu (igen) så jag svängde in på kyrkogården och fyllde upp innan jag rullade in i stan. Ända sen innan Storuman hade jag kraftiga cravings för apelsinjuice men inte lyckats hitta någon. Efter stämplingen vid Grillhörnan 22:20 frågade jag runt hos ett par husbilar om de hade någon dricka att sälja till en törstig cyklist och det slutade med att jag rullade därifrån med en Festis. Score!
På väg mot Blattnicksele började natten ändå göra sig påmind, och det kanske inte hade varit så dåligt med en campingplats ändå? Jag hade inte med mig något tält, men liggunderlag och rymdfilt hade jag. Dock inget skydd mot myggen. Ute på en gård stod ett par personer och jag frågade om de kände till något bra ställe en skulle kunna kvarta som hastigast. En kort promenad senare hade jag en varm tvättstuga alldeles för mig själv. Det blev ungefär tre timmars sömn och även om jag inte kände mig helt utvilad fanns var det lättare att fortsätta. Målet med en 24-timmarsrunda var inget alternativ längre så jag kunde slappna av lite och njuta mer. Har någonstans var batteriet till cykeldatorn slut och jag prioriterade att ha igång mobilen för att kunna fota och skicka ut min position via Bubbler. Fine, det skulle bli lite krångligare att navigera och jag hade inga vägnötter men hur svårt kan det vara?
Det beror på, tydligen.
Att cykla på tomma, okända vägar vid fyrasnåret på morgonen medans solen letar sig uppåt är något speciellt. Det var så speciellt att jag missade att svänga vänster vid Gubbträsk och fortsatte sömndrucket med solen och vinden i ryggen nästan en mil på E45 ner mot Gunnarsberg. Bara att vända och trampa åter. Det var en drömsk färd genom morgonlandskapet tillbaka mot Umeåälven och E12an. Mina tre timmars sömn verkade inte vara tillräckliga för jag började leta efter ställen att kvarta på längs med vägen. Blåvikssjöns rastplats var just nedströms från mig och nu blev det ett annat sorts uppiggande stopp när jag virade in mig i rymdfilten och drog buffen över ögonen. Förvånansvärt vad skönt det kan vara att sova på ett campingbord bredvid E12an inlindad i aluminiumfolie en timme under bar himmel.
Nu var det bara Lycksele och Vindeln kvar, det var bara 17 mil, det har en ju gjort förr. Nästan hela det här loppet har följt antingen Umeåälven eller Vindelälven eller gått längs med någon sorts vatten. Det tillsammans med myrar och tallhedar, fyllda med stenblock från istiden, har gett det hela en väldigt trolsk inramning. Inte konstigt att folk för i tiden såg vättar, älvor och troll här och var. Under den här brevet-serien har jag i mina mest utmattade tillstånd inte riktigt hallucinerat men åtminstone sett ordentligt i syne. På någon av de tidigare sträckorna var jag helt hundra på att det låg en död rovfågel i vägkanten ända tills jag var jämsides med en större bit bark… Just därför var det extra kusligt att se något som måste ha varit en björn korsa vägen söder om Kattisavan. Det kan som inte varit något annat, även om det var på långt håll så var det något stort och mörkt som vankade över vägen på ett sätt som bara björnar gör.
Innan stämpling på Circle K tog jag en sväng på ICA för att proviantera lite. Det var lite som att handla onyktert. Kom ut med någon sorts juice, chokladmjölk och wraps. Rullade över älven till macken för att stämpla. Till min stora glädje salufördes veganska chorizos i french hotdog-bröd, blev till att dubbelfista ett par. Under tiden jag väntade på käket rullade Göran in på macken och strax efter honom Tom och Ulrik. Kändes konstigt att jag legat före dom, men roligt att höra deras erfarenheter av natten och jämföra sovplatser. Svor tyst över den extra timmens sömn och slängde mig i sadeln. Ett ganska dödfött försök skulle det visa sig när Tom och Ulrik passerade i närheten av Ekorrsjö. Den här sträckan tillbaka genom ekorrbyarna förbi Vindeln är bekant och i vanliga fall riktigt njutbar men energinivåerna var riktigt låga och det gick inte att tagga till. Det är som konstigt att svära åt utsikten bara för att man är uttröttad.
Nattens och morgonens svalare temperaturer gav vika för temperaturer liknande gårdagens och ju närmare kusten desto blåare himmel. Just efter korsningen till 363an finns det en parkeringsficka med skugga där jag tog en paus och gubbsurade lite. Mitt i min självupplevda misär rullar Göran förbi, glad i hågen och stannar en minut. Juicen från ICA var slut sedan länge och här tömdes den sista chokladmjölken. De tre milen till Vindeln kändes oöverkomliga. Väl framme på IMs grill sitter Göran och njuterpå slutet av en isglass. Jag pustar ut i skuggan ut med en Trocadero och samlar kraft inför den sista biten medans han rullar vidare. Nu är det ju på riktigt upploppet med knappa fem mil kvar. Utan att ta ut mig alltför mycket rullar jag mot Tavelsjö med tanken att spurten får bli mellan Långviksvallen och Brännland, ännu en favorit sträcka. Efter den inledande klättringen trycker jag ned pedalen och ökar kadensen. Segervittring är nog inte rätt ord, men någonstans bakom skogen kan ett målsnöre skönjas. Det blev i alla fall ett nytt PR här på ett fem kilometers-segment mellan Sunnantorp och Kassjö med ett snitt på 34,8 km/h. Alltid nått. Någonstans fanns det lite lite kraft kvar.
Solen lyser när jag kommer tillbaka till Brännlands Värdshus strax innan sju på kvällen. 35 timmar och 47 minuter tog det med en rulltid på 27:50. Inte alls vad jag hoppats på, men jag klarade ändå av att ta mig runt under maxtiden vilket ju är det viktiga. Sen är det ju också min första 600 km runda som jag har lärt mig en hel del på. Strava-noteringen är på 612,69 km, men det är sannolikt mer, då det inte ”spelades in” något mellan Lycksele och Långviksvallen. En slarvig google-maps rutt ger 630+ km.
Ändå riktigt nöjd över det här. Varmt, långt, tungt och vackert var det.
De två dagarna efteråt gjorde jag inte särskilt mycket utöver att oja mig över benen som var ordentligt stela, men utöver det hade jag knappt några krämpor. Svanken och axlarna kändes bra. Riktigt skönt.
Lämna ett svar